Min del av allt

Nu börjar sviterna av att inte kunna träna synas, till och med för allmänheten. Sprang på några kollegor i korridoren idag och de utbriste spontant ”va tunn du har blivig” J-kla f–de sk-t axel. I morgon ringer jag vårdcentralen och ser till att få en tid så man kan få en kortisonspruta.

Det är bara två veckor kvar men motivationen är inte direkt på topp just nu. Att bestiga K2, Mount Everest  eller någon annan dylik topp känns som en barnlek i jämförelse med hur det är att stiga upp ur sängen på morgonen. Som tur är har jag lite bra litteratur att hänge mit åt när man väl börja åka tunnelbana.

Har köksvecka på jobbet också, något som kanske inte direkt höjer motivationen och viljan att gå upp på morgonen för att släpa sig till jobbet.

Om cirkus 1 timma och 40 minuter tar denna arbetsdag slut och en långhelg tar vid. För första gången på länge så firar inte skägg som en samlad skara, utan likt pollen på våren är vi spridda av vinden.  När jag tänker på det är det nästan lite vemodigt och jag hoppas verkligen att det inte är någon trend inför framtida högtider/helger och tillställningar, utan bara en tillfällig trend och övergående trend.

Och nu ska jag göra något jag inte gör speciellt ofta, nästan aldrig faktiskt på denna blogg. Jag ska hylla mina gamla goda vänner Per och Johannes, miss u guys Vi har haft galet mycket kul tillsammans!

Detta utspel ska inte ses som någon form av avsked, nej absolut inte. Det är snarare tvärtom.

Men nu ska jag inte bli för sentimental, utan jag avslutar dagens inlägg med att önska alla en glad midsommar, för det kommer jag utan tvekan ha

Need I say more?

Var hos farbror doktorn idag (Fredrik tror jag att han hette) och kolla upp min axel som hade besvärat mig i dryga 1,5 år och senaste tiden tillintetgjort alla möjligheter till träning. Tydligen lider min axel av något som heter Impingement ( Supraspinatus tendinos ) dvs att supraspinatus muskeln hamnar i kläm då någon sena i axeln har blivit förtjockad och därmed blir det lite ont om plats.

För att säkerhetsställa att så var fallet så fick jag en bedövningsspruta storlek XXL för att kunna bedöva riktigt på djupet. Det är tur att jag struntar fullständigt i att de sticker mig med långa vassa nålar. Hur som helst när väl bedövningen hade börjat ta effekt var det helt underbart. Gjorde knappt något ont i axeln över huvudtaget Men sen när bedövningen gick ur däremot….ja då fick man betala för gammal ost. Demoniskt smärta var det som besatte min axel för en stund. Dock nu i skrivandets stund så har det börjat lätta lite och det är jag glad för.

Men hur blir man då av med det här problemet. Jo anti-inflammatoriskt och sjukgymnastik till att börja med. Om inte det fungerar blir det kortisonbehandling. Om inte det fungerar blir det operation och då går man in och skrapar bort ifrån den förtjockade senan så att den inte klämmer min stackars supraspinatus längre.

Jag håller tummarna att det inte går så långt som till operation….

Nu vet jag verkligen varför jag bor där jag bor. Tjuslyssnade på en kollega i lunchrummet när han pratade med sin 11-åriga dotter. Det som ledde till den delvis intensiva konversationen var det faktum att dottern ville cykla till Vällingby city istället för fritids efter skolan. För mig är det helt sjukt att man måste göra en stor grej av att få cykla någonstans efter skolan. För om man jämför med hur man själv hade det när man var ung så behövde man inte planera och debattera med föräldrarna bara för att man skulle cykla iväg någonstans.

Det var då det slog mig att det är som två vitt skilda världar trotts att det bara ligger en timme bort lilla Nortan. Där kan barnen cykla omkring som dom vill utan att föräldrarna behöver oroa ihjäl sig. Självklart sa man till om man skulle lite längre bort, men det var aldrig något snack. Återigen, jag är glad att jag bor där jag bor och pendlandet upplevs avsevärt mycket lättare 

Och då menar jag inte herr Rose, utan min fysiska axel som tycks ha gått i förtidspension eller något dylikt. Ont gör den iaf och man är lika svag som en semildement rullatorrullande gnällkärring. Så att säga att det är en värdelös situation känns lite överflödigt, men likväl sa jag det ändå. Anyway så ska jag till farbror dokton på fredag så han kan få skicka mig vidare till röntgen och förhoppningsvis en ortoped.